Bvitamin

I vissa stunder tror jag att jag mår bra, för att sedan kastas ner i mörkret igen. Allt jag gör är fel. Hur jag ser ut är fel. Jag är så fucking ensam. Jag orkar inte vara med folk. Jag vill inte vara själv. Hade för flera månader sedan bestämt att åka utomlands en vecka på semestern med en vän. Hade ändrat min semester för detta. Vi skulle boka häromdagen. Då har hon inte pengar och inget pass. Jag har typ gråtit eller sovit konstant sen detta. Det kan inte vara normalt att ta minsta motgång såhär.

..men inte nog för att fråga hur jag verkligen mår.

Jag måste ha hjälp.

Osäkerheten äter mig inifrån. Efter mycket delar jag med mig till den som står mig närmast. Att jag känner mig itillräcklig, att det känns som jag ständigt är utanför, aldrig sätts i första rum. Ingen kommentar. Lär mig min läxa. Aldrig öppna mig. Lita bara på mig själv. Jag är en jävla ö. Jag klarar mig, jag överlever det här med. 

Gott nytt 2017. Avsutar 2016 med bråk och sviken av min bästa vän, börjar 2017 med att gråta och hata mig själv. Så allt är som vanligt. 

Jag låter som en broken record. Samma visa om igen. När ska jag kunna bryta ur mitt mönster. Städade hela dagen, åkte till mamma och solen sken. Kände fan, livet kanske kan bli okej. Så som det var för några veckor sen. När jag mådde så. jävla. bra. Men sen kom ångesten och alla tankar och några timmar senare är jag på väg hem igen och strörtgråter. Hatar mig själv. Hatar att jag ljuger, är missundsamm, konflikträdd. Hatar att sitta med tårar i ögonen och gråten i halsen och säga nej, allt är bra. Eller jag är bara trött. Jag vill att någon ska se hur jag mr men jag vill inte att någons ak veta hur jag mår. Jag vill ha sällskap, jag hatar att vara runt människor. Jag vill vara ensam, jag kan inte vara själv.  jag tror jag måste ta tag i en terapeut igen. Känner att jag stänger av allt som är jobbigt, lättar ibland lite på locket och stänger sen igen. En dag kommer allt gå sönder och jag kommer inte kunna laga mig själv igen. 

 

Och har jag nämnt att jag har dödsångest. Förr fann jag vis tröst i döden. Jag ville inte dö men heller inte leva, för att citera någon. Men döden fanns som ett löfte om allt skulle skita sig. Nu vill jag inte leva men är rädd för döden. 

 

Min midsommar var det sorgliagste. Låg inne och grät hela dagen. Ljög för alla och sa att jag var dem eller dem. Hatar alla som hade roligt och lägger upp bilder på instagram. HUR i helvete gör man för att fungera normalt? Berätta snälla. För jag vet inte

Jag har blivit så hypokondrisk. Eller jag har alltid varit det men slagit bort tankarna. Nu måste jag boka läkarbesök och undersöka. Trodde jag hade magcancer. Nej. Gallsten? Nej. Tandlossning. Icke. Nu är jag inne på pcos. Orkar inte med mig själv. Försöker på mindfullness men inget funkar och ångesten blir bara värre.

 

Jag var lycklig, jag fick en smk av lycka att fan nu går det bra. Så stötte jag på hinder och trillar ner igen. Har rivit sönder min underarm så jag mpste gå i långärmat. Alla lämnar mig. Det är midsommar och jag sitter ensam hemma och gråter. Om jag blir smal kommer jag vara lycklig

Det visade sig att jag hade kraftig järnbrist och därmed blodbrist. Efter två järndropp mår jag jättebra, mycket piggare = gladare. Mindre trött = äter mindre. Så efter att ha kämpat nästan hela året utan resultat har jag de senaste två månaderna gått ner sex kg. Låter kanske lite men är en enorm vinst för mig. Med det sagt, de deppiga periodrna blir mindre och visst, vissa dagar mår jag skit men det är mer hanterbart. Men depressionen har lättat , men det är som om ångesten då ökar i dess ställe. Allt oroar mig. Minsta kritik kan få mig att överanalysera i timmar.

 

Igår träffade jag två vänner, vi drack vin och snackade. Efter några glas börjar min ena kompis ah en lång fylleutläggning om att hon stöttar oss blabla. Jag lyssnar lite halvhjärtat och är mest fokuserad på att få ut mina jordgubbar ur glaset. Då sätter honigång om hur jag måste leva mitt liv inte bara fokusera på jobbet, det finns så mycket mer. Jag vet inte men jag blev så jävla ledsen. Jag tycker inte hon har något att göra med hur jag lever mitt liv. Sedan är det en vän som jag ställt upp för och stöttat men jag känner inte att jag får stöd tillbaka. Jag vet att det är svårt, för jag pratar aldrig om min känslor, jag bygger murar och jag släpper ingen in. Jag hatar att prata om mig själv. Men samtidigt önskar jag att någon kunde riva murarna, att se hur jag mår. Nej, jag vet inte. Jag blev bara ledsen över kommentaren för jag försöker så gott jag kan, och de senaste åren har jag bara försökt överleva dagen. Och då har jobbet hjälpt så jäkla mycket för där har jag kunnat stänga av.

 

Min bästis kom hem nu under julen från London där hon bor. Vi hade gjort massa planer om vad vi skulle göra, gamla grejer som är så vi. Hade sett fram emot det jättemycket. Vi skulle ses första dgaen hon kom hem, det hade hon glömt. Skulle fira sin syrra. Fine fine. Vi har setts en dag. Vi gick på bio. Resterande dagar har hon varit upptagen eller suttit i en jävla stuga i fjällen med sin pappa. Vilken är okej, men gör inte planer om du ändå ska dra dig ur. Minsta lilla motgång där jag blir ledsen känns oöverkomlig. Jag önskar så att någon nångång prioriterade mig. Jag skulle kriga till the end of the world för henne, men det känns som jag inte är lika viktig längre.

 

Jag dyker väl ner i miktt svarta hål igen. Jag har ju mina gamla vänner ångest, gråt och pnik där som väntar.

Ätit litet julbord. Har tagit två julkolor.

 

"Ska du ta en till? Ät inte upp alla!"

 

Jag går sönder. Alla bitar jag försökt limma ihop. Inte hetsat, ätit normala portioner tre gånger om dagen. Inte fastat. Kände mig så jävla smutsig. Vill skrubba min insida ren. God Jul då. 

Smsar pappa planer om hasn födeledag. Får svar: Ok. Jobbar häcken av mig för att han ska bli glad, har ångest över vad vi ska ge. Sen får jag ett sms som han uppenbarligen skickat fel, som han skulle skicka till nått av alla jävla luder. Jag är så jävla besviken på min pappa, på hur han beter sig. På att jag låter honom påverka mig. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska bryta? Jag orkar inte bli sviken. Är så innerligt trött på att se hur alla andra har en pappa som ställer upp. Men jag skulle aldrig säga till någon hur han är, för då skulle jag svika. Jag vill inte att du ska hata min pappa, jag vill bara att han sak vara så mycket mer

 

För några år sen, när jag var som djupast i min depression -sjukskriven, självmordstankar, ångest och fått flytta hem till mamma igen var det få ljusglimtar i mitt mörker. Det ena var serien Pretty Little Liars. Mellan tankar på hur och om jag skulle avsluta detta liv gav jag mig själv ett löfte. Jag kunde ju inte ta livet av mig innan jag fick veta vem A var. Så man kan ju säga att min nyfikenhet där och då vann över känslorna av hopplöshet.

 

Den andra ljusglimten var Hungerspelen. På premiärdagen i Sverige var jag och en kompis och såg den första filmen på bio. Jag hade sett trailern och tyckte den verkade bra, så vi såg den utan att veta något eller ha läst böckerna. Jag var hooked. Tre dagar senare såg jag den igen med en annan kompis. Mamma köpte genast först boken till mig som jag slukade. Sen köpte hon bok två och tre. Jag tror jag sträckläste dem tre gånger om direkt. De tog bort mina egna tankar.

 

Nu har sista filmen kommit ut på bio och pga dessa år av depression har jag knappt någon att gå och se den med. Och jag tänker på allt depressionen och ångesten tagit i från mig. Jag är starkare nu, jag vet att det blir bättre och om jag klarade av att ta mig upp ur djupet jag då var i, ja då fan är inget omöjligt. Men jag saknar den jag var innan. 

 

"du kanske ska gå ner i vikt lite. 

 

men du är ju söt. Det kan ingen ta ifrån dig"

Svarta hav. Du drar mig ner. Jag kippar efter luft. Ibland får jag sekunder att andas ovan ytan. Då jag tror kort att jag ska överleva. Kunna simma till land. Sen kommer nästa våg och drar ner mig igen. Jag viftar mot stranden, men ingen förstår. Ni bara vinkar och ler. Medans jag sakta dör.

Blir så jävla trött på mig själv. Har mått ganska bra (minus kroppsångest + sommarångest), men min omgivning verkar inte vilja att jag mår bra. Gör planer med vänner som avbokas. En grej ville jag göra på semstern. Åka till Ullared. Men nej, kompis kom plötsligt på att hon inte får CSN i juni. Midsommar drar ihop sig, alltid lika jobbigt då jag ofta är utanför. Inte för jag är blyg eller så, men pallar fan inte småprata med folk som ointresserar mig. Varför slösa tid? Sen ofta någon har intresse av mig. Feta valross.