Bvitamin

3 år senare och C är fortfarande överallt. Jag drömde inatt att vi var tillsammans och det var så verkligt. När jag vakna vände jag mig om och skulle lägga mig mot hans rygg. Men så sköljde det över mig att det inte finns något vi. han har gått vidare, har ett förhållande nu. Ibland ser jag honom, och tittar när han inte ser. Ibland inbillar jag mig att han tittar på mig med. När jag insåg att det bara var en dröm inatt var det som ett slag rakt i bröstkorgen. Det var en av de verkligaste drömmar jag haft, även när jag vakna kunde jag känna hans händer mot min hud. Hans värme. 3 år senare och jag lever fortfarande i det du lämna mig i.

Bryter ihop hela tiden. Sätter mig i bilen och grinar. Kör och grinar. Går på toa och grinar. Åker hem och grinar. Äter och grinar. Tar tårar aldrig slut? Efter att ha levt i ett jävla vakuum utan känslor i typ ett år har spärrarna nu släppt. Kan känns viss glädje, som när man pusar sin lilla kissemiss. Men annars är det svart. Vet inte vilket jag föredrar.

Ang. min födelsedag. Blir inga presenter. Är jag självisk? Samtidigt känner jag att de som är mina bästa vänner sen 10år tillbaka verkligen kände mig och FÖRSTOD mitt tillstånd skulle de inte boka in hemmafest och utgång när jag är väldigt antisocial just nu. De skulle veta att finns det något som jag gillar är det att umgås vi allihopa, få presenter, mysa och bara hänga. Att det för en gångs skull få handla lite om mig. Jag känner just nu att jag bara ger och ger på bekostnad av mig. Jag har böjat gråta igen. Inte kunna gråta på typ ett år, nu strömmar tårarna konstant. Och tankar på döden börjar återkomma. Igår bröt jag ihop i bilen, funderade på att bara åka till psyakuten och be att bli inlagd.

 

 

 

Får jag ta tillbaka? Jag vill inte att folk ska fråga hur jag mår. Plötsligt frågar alla, stirrar mig i ögonen och säger allvarligt: Hur mår du egentligen? "Bra tack, lite hängig efter öroninflammationen/sov dåligt/trött/dåligt humör/stressad." snabbt byta ämne. Jag känner hur all energi går ur mig. Jag vill isolera mig. Orkar inte ens sitta med min aälskade vänner. Blir så avundsjuk, hur kan alla andra hålla ihop sitt liv?

 

Jag fyller år på Valborg, vi ska åka till en annan stad då. Utgång. Hemmafest. Jag. Vill. Inte. Känner att jag kommer bryta ihop. De bjuder människor att fira min födelsedag, människor de vet att jag inte gillar. Är det verkligen för min skull då? Funderar på att köpa lite droger tills dess. För att stå ut. Har börjat ogilla att bli full. Tankarna flyger. Skönare att bli hög och gå in i en dimma. Jag har endel hemma, men jag blir så slö av det. Kanske lite gräs bara. Lite för att må bra. Slippa ångesten, slippa känna att klänningen inte sitter som den ska. Ja, så får det bli. Måste bara våga kontakta de jag känner. Min bästa killkompis M känner typ alla men han har just blivit clean och har tagit 30dagarschipet (STOLT!!!!!) så mina kontakter är relativt döda. Suuuuuuug mig. Någon som säljer? ;)

 

jag var med vännerna ikväll. de pratade barn, att man vill ha innan 30. jag vill bara lyckas hålla ihop mig själv. det finns inte i min värld just nu att träffa någon, flytta ihop och skaffa barn. jag lämnas på efterkälken i livet

Kan inte någon fråga hur jag mår  och se igenom min fasad?!

 

Mitt första mål var att börja äta frukost, tillochmed mackor om jag ville. Har jag lyckats någon dag? Nej. Jag önskar så jag hade någon att prata med, en vän att luita mig mot. Någon som säger att det kommer bli bra. Bara för jag misslyckas idag så kan jag ändå lyckas imorgon. Jag kan inte berätta hur illa det är för mamma, det skulle krossa henne. Inte heller för vännerna - de skulle behandla mig annorlunda. Vaka. Hur gör ni, har ni någon att prata med?

 

 

Jag har alltid fått höra att jag varit stor. Knubbig. Inte smal. Jag har sett tillbaka på bilder på sista tiden. Ettan eller Tvåan - alla frågar fröken "är jag smal?" varpå fröken svarar ja, till alla utom mig. Sett på bilder, ser normal ut, är mycket längre än mina klasskompisar och normal för min längd. Poäng TJOCKISEN. När jag tittar på bilder från högstadiet där jag av vissa retades för min vikt - ganska normal. Obs ej smal men normalviktig. Men kände mig tjockast i världen, hatade att svettas och bli andfådd för det tydde på att vara otränad. Skolkade från idrotten. Detta hat sitter än idag kvar = extrem ångest att träna. Slutade äta. Fick uppmärksamhet. Skolsköterskan: Det finns andra sätt att gå ner i vikt. Mamma börjar påpeka angående maten. om vi t.ex är bortbjudna så känner jag hökögonen om jag tar en till portion för det var gott. Om jag tar en oliv extra vid tilltugget. Börjar istället smygäta, äter extrema mängder när hon inte ser. Köper chips och trycker i mig på rummet. Flyttar hemifrån - kan nu äta ostört. Inget stoppar min aptit. Hets hets hets. Ingen vanlig mat, bara chips, godis, bullar. Har inget mellanläge - allt eller inget.

 

Var idag på ÄS-enheten för inskrvning. Psykologen var mycket bekymrad över graden av självförakt och min kroppsuppfattning. SÅ skönt att bli tagen på allvar. Att hon såg min depression som en sjukdom och inte som en bieffekt av min vikt. För min vikt har nu kommit ifatt min självbild. Känner mig lite positiv men helt tillplattad av besöket. Men jag ska kämpa. Jag orkar inte må såhär längre.