Bvitamin

Jag är som en vas, som allt för många gånger gått i krasch och sen limmats ihop. Jag blir inte starkare för varje fall, jag blir svagare. Varje smäll är svårare att reparera. Jag har lagat mig själv allt för många gånger, limmet börjar bli gammalt och håller inte lika bra. Tårar strömmar ner för kinderna, jag slår mig själv, skriker. Men jag känner inget alls. Kroppen vet bara rörelserna efter allt för många fall. Jag är så innerligt trött på att bli sviken. Imorse mådde jag bra, jag var glad.

Jag är så kall, både igår och idag. kallt inne kallt i sinne? Att vara kall är ovanligt för mig, jag brukar ju vara så oerhört varm. Men icke. Vikten står stilla och mitt sinne likaså. Mår varken bra eller dåligt. Att ha ett jobb jag nu trivs på gör enorm skillnad. Men jag har börjat få sån paranoia. Tycker alla tittar på mig. Häromdagen stod en polisbil utanför huset - jag var säker på att den skulle hämta mig så jag gick rakt föbi min port och bara gick och gick och gick i typ 45 min innan jag vände hem igen. sen ska vi inte nämnda skräcken om någon ringer på dörren (öppnar självklart ALDRIG) eller om ett okänt nummer ringer på mobilen.

 

 

4

Jag vill göra om mitt liv. Gör om gör rätt. Jag vill ha en framtid av glädje, inte detta velande mellan okej och förjävligt. Vänder mig till fel män för att få uppskattning. Lite närhet. I slutändan gör allt bara ondare. För jag betyder inget.

Jag älskar Skins. Känner mig fortfarande som en awkward 15åring som vill supa, droga och ligga bort all smärta. För är man 25 borde man väl ha sitt shit together, vara smal och fin, klara av att äta normalt, träna, ha en vardag, inte hata sig själv. I sinnet är jag 15år. Nu ska jag fortsätta titta på fina Effy.

 

 

 

 

• Väga 55kg nästa nyår!!!!!
• Försöka äta lchf - jag måste förkasta hetsätaren i mig och mina närmsta vänner kör den så ska testa. Men det motsätter alla min principer om lowfatfood, klarade inte av att köpa en vanlig creme fraiche. Men samtidigt inser jag att något måste göras åt mina matvanor. Som det är nu har jag enbart matångest och näringsbrist.

 

Wallflower känns bara som ett finare ord för outsider. Igår om något kände jag mig utanför. Jag gillar inte att umgås med människor som jag inte känner så väl. Och en nyårsfest när jag inte dricker kändes väl sådär. Men jag hade fått strikta restriktioner att inte sitta hemma (drömde dock våta drömmar om hemmets lugna vrå). Men det var ändå mer okej än vad jag trott, jag var knappast den enda som var avtänd på nyår. Jag hatar alla tillställningar när pressen är hög på att det ska bli "en bra kväll".

 

Ett annat plus var avsaknaden av heteromän, det fanns gaymän där men inga hetero. Orkar inte sitta och se vänner förvandlas till våp vi antydan av intresse. Så jaaa, helt okej kväll men hade haft lika bra hemma.