Me and my disgrace

Osäkerheten äter mig inifrån. Efter mycket delar jag med mig till den som står mig närmast. Att jag känner mig itillräcklig, att det känns som jag ständigt är utanför, aldrig sätts i första rum. Ingen kommentar. Lär mig min läxa. Aldrig öppna mig. Lita bara på mig själv. Jag är en jävla ö. Jag klarar mig, jag överlever det här med. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback