Bvitamin

Det visade sig att jag hade kraftig järnbrist och därmed blodbrist. Efter två järndropp mår jag jättebra, mycket piggare = gladare. Mindre trött = äter mindre. Så efter att ha kämpat nästan hela året utan resultat har jag de senaste två månaderna gått ner sex kg. Låter kanske lite men är en enorm vinst för mig. Med det sagt, de deppiga periodrna blir mindre och visst, vissa dagar mår jag skit men det är mer hanterbart. Men depressionen har lättat , men det är som om ångesten då ökar i dess ställe. Allt oroar mig. Minsta kritik kan få mig att överanalysera i timmar.

 

Igår träffade jag två vänner, vi drack vin och snackade. Efter några glas börjar min ena kompis ah en lång fylleutläggning om att hon stöttar oss blabla. Jag lyssnar lite halvhjärtat och är mest fokuserad på att få ut mina jordgubbar ur glaset. Då sätter honigång om hur jag måste leva mitt liv inte bara fokusera på jobbet, det finns så mycket mer. Jag vet inte men jag blev så jävla ledsen. Jag tycker inte hon har något att göra med hur jag lever mitt liv. Sedan är det en vän som jag ställt upp för och stöttat men jag känner inte att jag får stöd tillbaka. Jag vet att det är svårt, för jag pratar aldrig om min känslor, jag bygger murar och jag släpper ingen in. Jag hatar att prata om mig själv. Men samtidigt önskar jag att någon kunde riva murarna, att se hur jag mår. Nej, jag vet inte. Jag blev bara ledsen över kommentaren för jag försöker så gott jag kan, och de senaste åren har jag bara försökt överleva dagen. Och då har jobbet hjälpt så jäkla mycket för där har jag kunnat stänga av.