Bvitamin

Min psykolog frågade vad jag vill ha ut av terapin. Jag vill bara må bra igen. Jag vill att hon ska peka ut en händelse i mitt liv och bara här. Detta är roten till allt. Så kan jag bearbeta det och må bra. Komma vidare från denna jävla kvicksand. Jag har två stadier nu: dåligt eller bedövad.

 

På sista tiden har jag känt mig så trött. Ni vet in i mären trött, utmattad. Jag kan inte sova nog, inatt sov jag från 01-10. Sedan sov jag i soffan, och sen tillbaka i sängen. Jag känner att det inte är normalt att vara såhär trött, men jag orkar inte besöka en läkare. De kommer säga att det är pga 1. jag är deprimerad. 2 jag är tjock. 3. jag har sömnproblem.

 

Jag älskar helger som denna. Mamma upptagen och kan inte ringa hela tiden. Då kan jag ta tabletter så jag slipper vara här. Älskar känslan av när dimman sveper in i medvetenadet och verkligenhetn försvinner. Inga problem finns. Inga äckelkänslor. Har magkatarr just nu(självdiagnos.. Men haft det förr). Hittade citadon, tog den istället för alvedon. Mår ganska fint just nu, lagom seg.

Ibland tänker jag att ingen kan förstå mig. Men varför skulle jag vara så jävla speciell ch unik. Ingen vill förstå dig, äckel

Jag och bästis har bokat en resa. 2,5 veckor kvar. Jag hoppas hon håller sig till att bara vara vi. Jag är ju ingen social butterfly och trivs bäst i folk jag känners sällskap.  Ingen är ändå intresserad av att prata med mig. Jag är inte intresserad av småprat. Människor tråkar ut mig med petitesser. Jag bryr mig ärligt 0,0000% om vad hen sa på fyllan.

 

Min mens har fuckad ur, inne på 13dagen med kraftiga blödningar. Hur fräsch känns det att göra en gynundersökning när man blöder.. just sayin. Avvaktar nog lite till. Litar inte riktigt på läkare. På tal om det ska jag till min nya psykoterapeut imorgon.

Ångesten har varit otroligt stark de senaste dagarna. Var tvungen att dra på mig solglasögon i mulet väder för ingen skulle se att jag ständigt går med tårar i ögonen. För några dagar sen kunde jga inte gråta, nu gråter jag över allt. Utom över min prinsessa. Vilket får mig att må ännu sämre. För utöver min mamma finns det ingen jag älskar (älskade??) lika mycket som min älskade kissekatt. Kanske har jag inte förstått att hon är borta.

 

Jag vill att någon ska se mig, fråga om jag är okej. Jag är så fucking trött på att ställa upp för alla mina vänner men inte få något tillbaka. Jag vet att utåt är jag inte en så känslosam människa, men snälla. Ni måste väl märka att jag är tyst, ständigt zonar ut och inte är mig själv. Min BFF har äntligen dumpat sin douchy kille. Hon är nu rädd han ska ta livet av sig för han har diverse problem. Hon är oroad att han mår så dåligt. Ser hon inte att jag sakta försvinner? Jag är rädd jag har livmoderscancer. Missad mens, men blöder lite varje dag. Vet att jag inte skulle ha livsviljan att ta mig igenom en behandling.

Jag skäms. En av mina bästa vänner fick åka ambulans natten till igår. Visade sig att hon hade diabetes typ 1 (dvs den där bukspottskörteln slutar producera insulin, inte den pga dålig kost). Idag flyttades hon från intensiven till en vanlig avdelning, så jag stack tidigare från jobbet för att hälsa på. Alla vi fyra tjejer var där, hennes kille och sedan kom hennes föräldrar. Och jag kom på mig själv med att vara avundsjuk. Att ha en smärta som syns. En sjukdom som syns utanpå (nåja, inte riktigt men ni fattar?). Få lite förståelse från omgivningen. Men om man lider av depression anses man oftast lat - orkar inte göra något, sover mycket.

 

Del två av att jag skäms är för jag tänkte tanken: jag är avundsjuk när vi diskuterade symptom på diabetes (obehandlad): kraftig viktnedgång. Fattar ni vad fucked up min hjärna är om jag är avundsjuk på en livshotande kronisk sjukdom.

 

Annars då? Kan ha hittat en psykoterapeut. Inte varit på SCÄ sen augusti. Min behandlare ringde idag. Mamma pushar mig att gå. Min beandlare tycker jag är lite ledsen och behöver bara skaffa matstruktur och rutiner. Fått kallelse till min ulcerös colit läkare. Måste ta blodprover innan. Jag har inte tagit min medicin på kanske 2 år. Just nu skiter jag i ett återfall. Det skulle iallafall innebära viktnedgång då kroppen inte kan ta upp näring om jag får ett skov. Just nu känns det lockande, bli inlagd, ligga och sova. Låta någon annan ta hand om mig.

 

Börjar bli orolig att mina destruktiva vanor har satt mina hormoner ur balans. Fick ingen mens förra månaden, och kan omöjligt vara gravid. Men nu har jag små blödningar varje dag sen en vecka tillbaka. Googlat - cancer eller gravid. Kan ju inte vara gravid. Såååattja. Orkar inte. Skjuter upp det lite., har ändå ingen livsvilja just nu.

Jag minns inte. Har jag mått sämre än dåhär? Mår jag bra? Jag har tappat min skala.

Lever i ett vakuum. Vill köpa gräs, bli hög. Ta tabletter och bara försvinna. Är så trött, jag vill bara sova. Vakna och må bra. Min prinsessa gick bort härom veckan. Det sjunker inte in. Är ett vrak, vill gråta och ha ont i hjärtat. Men min ångest och svarta hål står i vägen, det känns som jag känner allt och jag känner inget. Bedövad men drunkar i smärta om någon fattar?