Bvitamin

Jag trivs med att vara själv. Jag gillar lugna aktiviteter såsom att läsa, kolla på serier/film, skriva. Jag gillar att umgås med folk jag tycker om, jag tycker inte om att småprata med folk jag inte bryr mig om. Jag är feg. Jag vågar inte chansa. Jag har ett svart hål för att jag inte vågade med C. Nu får jag stå på sidan och le, när jag ser han och hans flickvän. Kärringen frågade om jag funderade på barn och partner. Jovisst sa jag, i framtiden. Men du är ju 26? Jo svarar jag, men jag känner att just nu har jag nog med mig själv, jag mår inte så bra. Är inte det bara en ursäkt då? För du är rädd att bli sårad? Snälla lilla psykologtant, att bli sårad är inget med den smärta jag ständigt har inom mig. Hur skulle någon kunna älska mig när jag hatar mig själv. Hur skulle vilja ta i mig när jag vill riva bort allt fett och rycker till när någon nuddar vid mig. Hur ska man kunna ha en dejt med mig om jag är pepp ena sekunden för att nästa ligga och gråta på badrumsgolvet. Tror du inte att jag får en jävla käftsmäll såfort jag ser gamla klasskamrater som klarat av att gå ut universitetet, flyttar ihop med sin kille/tjej, väntar sitt första barn, ska gifta sig. Klart jag också vill ha det men jag sitter fast i mitt svarta hål av misär och livet fortsätter utan mig.

 

Är i en dvala sen läkarbesöket. Känner mig sämst i hela världen. Hur hon vred allt till att jag inte kan hålla mattidr och lärt mig laga mat. DET ÄR INTE PROBLEMET! Det sitter i mitt huvud. Att jag vill dö hellre än att bli fet. Att jag kommer dö om jag fortsätter vara såhär fet. Orkar inte.

 

Har tydligen ätstörda tankar och beteende, men har ingen ätstörning enligt nya psykoterapeuten. Min inskrivningsläkare och psykolog uttryckte sig att jag extremt ätstörd och helt förlorat uppfattning av som är normalt vid mat. Meeeen enligt nya har jag bara problem att hitta ett passande matschema. Och jag borde ha en samtalskontakt för min "ledsenhet". Japp, så kallade hon det. Känner mig så extremt frustrerad, för när jag var på inskrivningsbesök i april kändes det så jävla bra. Hon förstod mig, berättade att det finns så mycket olika sorters hjälp att få så jag kände att fan, jag kanske klarar av att ta mig ur det här. Har sedan dess känt mig lite mindre deprimerad och såg med viss fruktan fram emot att börja min behandling. För jag inser ju själv att mitt beetende inte fungerar, att jag inte kan få min vardag att fungera. Jag har ständigt yrsel och allt som cirkulerar i uvudet är mat: vad ska jag äta, när, vad får jag inte äta, om jag hoppar det kan jag göra det osv osv.

 

Så imorse med en stor ångestklump åkte jag dit. Fetast i väntrummet. Direkt säer hon fel och börjar prata om att jag har diabetes. Nej? Ingenstans står det att jag har det. Iallafall sammanfattningsvis tyckte hon inte att jag hade en ätstörning och jag var bara lite ledsen. Strunta i att jag diagnostiserats med depression, ångest och panikångestattacker. Flera läkare inom psykiatrin har sagt att jag har bulimiska tendeser och nu senast hennes kollega som tyckte jag absolut skull ha vård av dem. Jag är tydligen bara ett ledsamt fetto som måste lära sig hålla mattider. Hon tyckte jag skulle se en dietist. Jag känner bara, hur mycke ska jag behöva kämpa för att få vård? Känner mig så jävla knäckt och hatar svensk psykiatri. Alla jävla kontakter jag har haft där har bara svikit mig.

Jag är någonstans mittemellan. Depressionen börjar släppa sitt grepp om mig, men min självbild är snedare än någonsin. Jag ska börja behandling på ätstörningscentret nu 12 juni. Hoppas det går bra, nybesökmötet gick bra jag gillade verkligen min läkare. Har träffat så många kassa läkare efter all min tid på sjuhus så gillar jag den inte eller det känns som jag blir dömd/ignorerad stänger jag av. Det är min sämsta egenskap, jag bara stänger av världen. Men jag tror också att det är min självbevarelsedrift.

 

Jag läste hos letusfly om hur hennes blyghet hållit henne bort från destrktiva saker. Jag känner att det stämmer så väl, jag tror hade jag haft en mer vågad personlighet eller varit mer frammåt hade jag varit nere i destruktivt träsk av självmedicinerande.