Bvitamin

Igår var en bra dag, jag var stark. Bästa kollegan slutade, vi var ute ett gäng. En manlig kollega som jag tycker är hilma söt, K var med. Men han har ju tjej och jag är inte den typen som tycker det är ok. Iallafall ju fullare vi blev desto mer fattade jag att hans förhållande inte var bra. Observera; inte bra men fortfarande tillsammans. han kramade mig och sa att han älskade mig, att jag var en galet bra person osv och det värmde mitt ensamma hjärta. Sen försökte han kyssa mig. Hade detta varit en dålig dag hade jag låtit honom. Valt den destruktiva vägen och legat med en kollega med flickvän.

MEN eftersom jag hade en bra dag avstyrde jag det hela väldigt smooth hur smidigt man nu gör saker aprak?) sen satt vi ute och pratade i en evighet där han bara upprepar hur dåligt förhållandet är och att han kanske har känslor för en tjej som vi jobbat med. en smsar dom och jag säger att det ju alltid är bättre att avsluta innan man går vidare. Han blir sur och säger att jag är dum, att jag har IQ fiskmås. Jag lackar ur och han säger förlåt. Sen känner jag att jag inte pallar och vi skiljs åt. Han kan vara otrogen hur mycket han vill, men inte med mig. I väntan på nattb usssen träffar jag lite random peeps som tar bilder med oss, vi skapar ett gäng. Glad, nöjd och nästan ångestfri hoppar jag i säng.

 

 

Minns när jag fick åka in på akutbesök på psykakuten för jag var så deprimerad att jag inte kunde ta mig ur sängen och allt jag gjorde var att gråta. Fick ångestdämpande och antidepp utskrivet. Mamma måste kolla bieffekterna så jag inte går upp i vikt av medicinen. Kanske inte så passande när jag kämpade varenda sekund med att överleva och inte svälja alla tabletter jag kom över/hoppa framför ett tåg.

En exarbetskamrat till mig bjöd ut min BFF igår på öl. De hade tydligen legat inatt. Känner mig märkligt svartsjuk - absolut INTE för jag missunnar henne ligg eller för att jag är det minsta intresserad av honom. Svartsjuk för att hon chansar, kan småprata med folk utan att framstå som ett psyko, kan få sin vardag att fungera. Jag spelar upp i mitt huvud alla chanser jag inte tagit, alla gånger jag sagt nej men menat ja.

Så fint när man hittar tillbaka till gamla favoritlåtar. (LÄNK) Helgen har varit bra. Kickoff på Norra Brunn med jobbet i fredags. Jag älskar mina kollegor. Bland dem är jag lycklig. Är det inte sjukt? Hemma bland vänner känner jag mig ständigt avtrubbad, utanför och kvarlämnad. Men på jobbet ser de mig. De tycker jag är duktig, att jag är värt något. De berömmer mig och jag vet att jag är duktig på mitt jobb. Det betder så mycket att nästan alla frågar mig när vi ska ta lunch. De stannar vid mitt skrivbord och pratar. Men detta är bara på vår avdelning. På resten av jobbet är jag ingen. Jag smyger till matsalen. Tittar ingen i ögonen. När hände det? Jag har börjat tycka ögonkontakt är sjukt jobbigt och obehagligt.

 

 

klippte av mig håret. känn inte igen mig snälla. låt mig vara. låt mig upphöra att existera. poff

jag vill vara osynlig. se mig inte snälla.

 

 

 

 

 

 

jag tror inte jag syns. Jag tittar ingen i ögonen. märker att jag typ viskar för ingen hör mig. jag orkar inte mycket längre

Fått remiss till Stockholms center för ätstörningar. 12 juni. Har funderat mer och mer på inläggning. Jag klarar ju uppenbart inte av att sköta mitt liv. Maten kan vi glömma, den sköter jag inte. Mina mediciner nej. Tar lite då och då. Dessutom verkar jag horda piller överallt. Skulle öppna kryddlådan igår, hittade en karta oxascand. Letade i den garderob jag har kläder jag inte använder så ofta, hittade några propavan. Sen för att inte tala om alla alvedon jag har liggandes överallt. Inlägging ja. Har ju ingen erfarenhet av det, men det känns idag skönt att vallas runt som en dement kossa, gör si gör så. Men har 2 problem:

1. Mina tv-serier. Min världsflykt. Måste se och koppla bort. Får man ha data + internet på psyket?

2. Mitt jobb. Älskar det, Älskar kollegorna. De vet inte om mina problem och jag vill inte vara borta. nämne hej vart har du vart?" "Nää blev tvungen att vara inlagd på psyket ett tag". Nein.

Mina vänner är finast, men jag är ju ett jävla psykfall. De hade fest för mig - massa peeps jag inte kände kom. Och min bästis var ledsen över sitt rövhål till pojkvän. Det känns som han är den som kommer komma emellan oss. Jag kan inte sitta tyst och se på hur han förstör henne. Och hon verkar ständigt ta hans parti. Vaknar dagen efter på min födelsedag - ingen säger grattis, ingen sjunger, ingen ger mig presenter, ingen pratar ens med mig. Jag vet att jag låter sjuuuuuuuuukt bortskämt med allt jag,jag,jag. Men jag ställer upp till döden för mina vänner och sakerna jag hjälpt de med det senaste året utan ens ett tack. Jag bara kände jag måste ut nu. jag kollapsar, kaosar. Så jag bara springer ut ur lägenheten, smäller igen dörren och börjar störtböla. Bara prang, vet inte riktigt vart jag hamna. Knytnäven i munnen och skriker. det var längesen jag fick en panikångestattack. Vill ringa mamma men jag vill inte att hon ska veta hur illa det är just nu. Inser att jag har ingen att ringa. Bryter ihop mer. Lyckas tillslut lugna mig och återvänder till lägenheten. Sa att jag bara var ute och prata i telefonen. Ingen undra något mer. Jag vet att jag inte alltid är så lätt med mina humörsvägningar, men allt jag vill är att känna att jag också uppskattas. Allt jag ville göra denna helg blev bortplockat och jag agerade i princip bara chafför.

 

 

Jag vill skrika, sparka, slå. Iställe får jag ha ett påklistrat leende och åka till en annan stad. Kill me