Bvitamin

Varför kan mitt hjärta inte sluta hoppa över ett slag när jag ser dig? Jag vet ju att du har en tjej. Men jag vet att vi skulle varit så bra ihop. Att jag antagligen blivit frisk bara av att vara nära dig. Men jag förtjänar ingen så fin som dig. Det känns som om jag alltid kommer vara den som står vid sidan om och tittar när alla andra är lyckliga. Jag släpper inte in någon, tänker inte tanken på att ens gilla någon annan, ger ingen chansen flr jag väntar på DIG. Att du ska ändra dig. Snälla ändra dig.

 

Mår bättre att umgås med mamma. Men FAN vad det tröttar ut mig med folk omkring.

Igår var jag glad. Såg fram emot kvällen som det fetto jag är. Jag skulle nämligen på resturang med M, min bästa killkompis (den enda som fattar vad för skit jag går igenom för han har sina egna demoner), E och hennes kille och min tillika chef C. Tyvärr var M sjuk så det skulle bara bli vi tre. Fine. Vi skulle färdas på olika sätt från jobbet men mötas om en timme på Kungsholmen. Jag satt i en fittig jävla bilkö när de ringde och sa de var i land (de åkte båt) och skulle höra av sig när de var vid resturangen, de skulle bara möta upp en annan kollega i Slussen. jag kommer fram, tittar in till pappa som bor där och väntar. Väntar. Väntar. E ringer. De är också nu i Slussen och dricker öl. Hon får inte med sig killarna ut. Efter en och halv timmes väntande ger jag upp.

 

Åker ledsen och hungrig (eftersom jag skippat att äta pga stor middag) hem till min bästis K. Sväljer gråten och myser lite. Demonerna håller sig ofta borta i hennes sällskap. jag älskar henne för hon får mig att känna mig bra. Jag vill inte att hon ska veta hur jag mår, börja behandla mig annorlunda. Svarar inte när C eller E ringer. Fick sms i morse: "Sry att det blev som det blev". jag vet inte om det är jag som förstorar men jag hatar att vänta. Känner mig som värsta losern. Blev som det blev, jo jag hade kunnat göra annat med min fredag, än att sitta och vänta. Känns som depressionens klor är tillbaka. Jag känner hur hon drar mig ner i sitt mörker. Som sagt, minsta lilla sak kan putta mig ner i en spiral. Känner mig värdelös. Är min tid inte viktig? Är mitt sällskap inte värt något? Har mascara pga av alla tårar i strimmor i hela ansiktet. Nu; klistra på ett leende och möta mamma. Älskade mamma, som tror jag mår bättre. Men sen hon sa att hon inte okar se mig må dåligt längre så fejkar jag ett leende och låtsas må bra.

 

Har haft en gammal blogg i flera år. Men jag känner väl inte riktigt att jag kan vara mig själv där. Så jag omfamnar anonymiteten här istället. För tänk om min närhet visste vilka sjuka tankar som ständigt far i mitt huvud. Jag är B, born and raised in the South hoods of Stockholm. Önskar jag vore mer ghettochic, menmen. Fick 2012 diagnosen depression och panikångest. Men skulle jag spekulera har jag även uns, och vissa självskadebeetenden. Men vem är jag att diagnostisera mig själv?

 

Jag väger alltför mycket. Drömmer om en smal fin tunn kropp. Om ett perfekt liv. Om vänner som inte sviker. Om att må bra och inte hata mig själv. Jag önskar att jag kunde gå förbi en spegel och inte känna mig fulast och mest värdelös i hela världen.

 

Efter att jag diagnosterades med depression och var sjukskriven ett tag började jag må bättre. Ett tag. För att skydda mig från att må så dåligt igen, verkar alla känslor ha stängt av sig. jag känner mig bedövad hela tiden. Jag kan uppleva stunder då jag mår bra och är glad men de är alltid övergående. Det finns alltid något som kastar ner mig i en avgrund igen. Alltid. Count on it.