Bvitamin

Min bästis kom hem nu under julen från London där hon bor. Vi hade gjort massa planer om vad vi skulle göra, gamla grejer som är så vi. Hade sett fram emot det jättemycket. Vi skulle ses första dgaen hon kom hem, det hade hon glömt. Skulle fira sin syrra. Fine fine. Vi har setts en dag. Vi gick på bio. Resterande dagar har hon varit upptagen eller suttit i en jävla stuga i fjällen med sin pappa. Vilken är okej, men gör inte planer om du ändå ska dra dig ur. Minsta lilla motgång där jag blir ledsen känns oöverkomlig. Jag önskar så att någon nångång prioriterade mig. Jag skulle kriga till the end of the world för henne, men det känns som jag inte är lika viktig längre.

 

Jag dyker väl ner i miktt svarta hål igen. Jag har ju mina gamla vänner ångest, gråt och pnik där som väntar.

Ätit litet julbord. Har tagit två julkolor.

 

"Ska du ta en till? Ät inte upp alla!"

 

Jag går sönder. Alla bitar jag försökt limma ihop. Inte hetsat, ätit normala portioner tre gånger om dagen. Inte fastat. Kände mig så jävla smutsig. Vill skrubba min insida ren. God Jul då. 

Smsar pappa planer om hasn födeledag. Får svar: Ok. Jobbar häcken av mig för att han ska bli glad, har ångest över vad vi ska ge. Sen får jag ett sms som han uppenbarligen skickat fel, som han skulle skicka till nått av alla jävla luder. Jag är så jävla besviken på min pappa, på hur han beter sig. På att jag låter honom påverka mig. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska bryta? Jag orkar inte bli sviken. Är så innerligt trött på att se hur alla andra har en pappa som ställer upp. Men jag skulle aldrig säga till någon hur han är, för då skulle jag svika. Jag vill inte att du ska hata min pappa, jag vill bara att han sak vara så mycket mer

 

För några år sen, när jag var som djupast i min depression -sjukskriven, självmordstankar, ångest och fått flytta hem till mamma igen var det få ljusglimtar i mitt mörker. Det ena var serien Pretty Little Liars. Mellan tankar på hur och om jag skulle avsluta detta liv gav jag mig själv ett löfte. Jag kunde ju inte ta livet av mig innan jag fick veta vem A var. Så man kan ju säga att min nyfikenhet där och då vann över känslorna av hopplöshet.

 

Den andra ljusglimten var Hungerspelen. På premiärdagen i Sverige var jag och en kompis och såg den första filmen på bio. Jag hade sett trailern och tyckte den verkade bra, så vi såg den utan att veta något eller ha läst böckerna. Jag var hooked. Tre dagar senare såg jag den igen med en annan kompis. Mamma köpte genast först boken till mig som jag slukade. Sen köpte hon bok två och tre. Jag tror jag sträckläste dem tre gånger om direkt. De tog bort mina egna tankar.

 

Nu har sista filmen kommit ut på bio och pga dessa år av depression har jag knappt någon att gå och se den med. Och jag tänker på allt depressionen och ångesten tagit i från mig. Jag är starkare nu, jag vet att det blir bättre och om jag klarade av att ta mig upp ur djupet jag då var i, ja då fan är inget omöjligt. Men jag saknar den jag var innan.