Bvitamin

Jag mår bättre, jag lovar. Men känner mig så ensam och rastlös. 

Jag har väl egentligen ingen officiell äs-diagnos. Anorexi är jag alltför tjock för, bulimi har psyk vart och nosat på. Skule själva gissa EDNOS eller främst BED. Ätstörningsenheten var ett jävla skämt. Min första kontakt var guld, jag träffade henne när jag mådde som sämst. Mat upptog ALL min tid och energi. vad får jag äta, vad får jag inte äta, äter jag det måste jag göra det osv i all evighet. Hon dömde mig inte, hon sa att hon direkt såg i min blick att jag inte mådde bra. Hon satte ord på känslor jag inte kunde förklara. Positiv gick jag därifrån. Fick någon vecka senare träffa en behandlare. Hon tyckte jag skulle komma över min ledsamhet och äta på regelbunda tider. Tack och hej. Hon har ringt. Jag har inte svarat. Gick ner mig och hetsade värre än någonsin. Gått upp i vikt. Men jag försöker ta mig ur. Matmässigt går det OK. Äter mindre men regelbundet = ingen hets. Och ingen dimmig hjärna som jag alltid hade när jag inte åt. Finns inget i denna värld jag hatar så mycket som min kropp.

 

 

jag är så jävla värdelös. vill inte dö men vill inte leva.

 

kom nyss hem från en vanlig dag. pratar med pappa i telefonen och plockar ur diskmaskinen. börjar plötsligt störtböla och hyperventilera. dödslängtan. Gick över lika snabbt som det kom. hatar mitt liv. och slutar inte blöda. googlar hur lång tid det tar innan man förblöder. hittar inga svar

 

 

 

(kände nu att det sved om handleden. har tydligen klöst mig själv.)

 

Brukar ibland googla ångest. Se symptom, se hur det beskrivs. För mig känns det som sekunderna innan du börjar gråta. Lungorna värker, magen i en knut, kroppen får panik. Hela insidan river och sliter

 

Har haft några bra veckor. Ledsamhet bytt mot något som liknar glädje och sen lite ilska. Arg över vänner som sviker. Hur kan man vara supernära i snart 10 år. Sen när hon skaffar pojkvän poff. Jag skulle aldrig behandla folk så. Men ikväll har all glädje runnit av mig. Har sällan känt mig så ensam. Oftast när jag mår dåligt vill jag vara själv, nu vill jag ha sällskap. Men bästis är i princip den enda som får mig att må bra. Jag har inte sagt hur dåligt jag ibland mår men tror hon förstår. Hon vet iallafall att jag har problem med maten. Hon kommer hem på lördag iallafall.

 

Fick inte jobbet jag skrev om. Men har blivit erbjuden ett annat jobb. Är sjukt kluven. Jobbet jag har idag kommer förändras, nedskärningar. Vill ha nya utmaningar och kunna klättra. Samtidigt är det mitt safeplace. På jobbet jag stänga ute allt till 99.9%. Där är jag stark. Jag är uppskattad. Mina kollegor gillar mig. Jag är jävligt duktig på vad jag gör. Vi består av ett gäng tjejer/kvinnor som alla lider av duktig flicka. Alla har vi varit brutna. Trasiga. Alla faller vi ibland. Pratar inte om det men vi vet, vi har alla krigsärr. Men vi får se, väntar svar på lite frågor och så.

Har sökt ett nytt jobb, ett jobb jag verkligen vill ha. Hur glad blev jag när de ringde dagen efter (i torsdags) för att boka intervju. Var pepp, var förberedd, kände mig fin. Kommer in och allt är fel. Hon ställer fel frågor, inget om jobb, jag är fel. Jag hatar mig själv. Naglar trycker in i knät. Tar i hand, tack och hej. Känner mig värdelös. Ångest. HUr kan jag tro att någon vill ha MIG?! Gick till hemköp. Köpte sallad och två semlor. Hetsahetsahetsa. Klöser sår på ena armen.

 

Så går det när man tror att man kan ändras.

jag smsade min bästa kompis. försökte förklara hur dåligt jag mår. hon skämtade bort det. 2015 har pågått i 29 dagar- 29 förjävliga dagar fyllda av ångest, självhat och depression. 

Mitt i gråten kommer jag till insikt. Jag kommer aldrig ta mig ur det här. När jag tror jag kan klamra mig fast vid kanten och ta mig upp knuffas jag ner igen. Jag kommer aldrig leva ett vanligt liv. Jag kommer aldrig kunna ha ansvar, ingen familj, inga barn. Jag kommer vara ensam. För första gången på flera år vill jag faktiskt inte leva längre. Jag ser inget ljus i tunneln. 

Mår så pissigt idag. Tårar strömmar. Ångesten värker. Hjälp mig någon innan jag drunknar

Försöker gå ner i vikt hälsosamt. Räknar kalorier. Går sådär att äta normalt. Äter i princip bara frukt eller hets. Men håller mig till mina kalorier. Veckodagarna går bättre eftersom jag då äter på jobbet. Ska avsluta innna jag spårar men jag har på en vecka gått ner 1,1kg. 8% närmare mitt 20 veckors mål. 

Nya årets första dag: ångestfylld. Även fast det var ett brott/vandalism känns det förjävligt och jag pendlar mellan arg och superledsen. Ångesten rycker i kroppen så jag knappt kan sitta still. Såg Thinspiration på Netflix. Grinade i två timmar. Nää 2015 ser inte ljust ut.

Kom hem vid 18 igår med tjejerna. Ser en brandbil och blåljus. Någon har tänt eld på min bil och en till på gatan. Min är helt utbrunnen och har exploderat. Gråter ut gamla året. Gråter in nya året. Varför kan endel små fittor inte hålla sina händer i styr?! Vittnen såg någon kasta in något i bensintanken. Boom. fml

 

Hatar nyår och alla måsten. Irriterad för ingen lyssnar till mina förslag. Som alla gruppaktiviteter nuförtiden börjar det med att jag mår dåligt för jag inte kan vara normal, och att mina sk. bästa vänner inte kan acceptera mig som jag är. Eftersom alla är lite halvsjuka och trött föreslog L myskväll med middag, bubbel, spel. Helt i min smak. Var tydligen bara ett skämt.

 

Jag hoppas 2015 blir bättre, 2014 sög. Mått dåligt, gått upp i vikt, förlorat M <3, min livmoder fuckar ur. Måste påbörja nya året med en gynundersökning. Är utslaget livmodercancer orkar jag inte mer. Jag lever nu, men knappt. Jag har inte orken att kämpa mer när jag äntligen nått ytan

Hade en fantastisk jul. Ingen ångest alls, speciellt inte över mat. I och med att jag känner att depressionen lättar sitt grepp om mig lite, att jag klättrar mot ytan så släpper även matångesten. Ingen matångest = jag tänker mindre på mat = äter mindre men ordentligt = ingen hets = gått ner 3kg under resan + julafton. 2015 ska bli ett bra fucking år. Jag är trött på den misär som är mitt eget mående. Samtidigt skrämmer det mig att må bättre, för jag vet att då har jag djupare att falla. Men jag har börjat inse att jag antagligen kommer leva med depressionen hela livet, men måste lära mig hantera det utan självdestruktivt beetende. Men där har jag en bra bit kvar innan jag kan gilla mig själv, inte bestraffa mig själv. Jag måste må bättre för mammas skull. Jag ser hur det tär och hon oroar sig. Idag fick jag inte tag på mamma på ca 4 timmar. Fick panik. Satt i bilen och såg hur diverse hemska saker hänt. Ett liv utan min mamma är inget värt. Mamma och M är de jag älskar mest i hela världen, de jag vet skulle gå under om jag försvann. Nu är M borta (kommer alltid älska dig min lilla pälskling), och försvann mamma då försvinner jag från denna jord

 

 

Varför ska allt sluta med att jag känner mig besviken, ledsen och fel. Resan var fantastisk, men jag var sjukt stressad för min kompis vill gå ut en massa men hon vet att det inte är jag. Hon blev rastlös och jag stressad/ledsen för det känns som jag inte räcker till. Men annars var resan ångestfri! Så jäkla bra.

 

Nu hemma igen. Mitt i julslutspurten. Vill att allt ska vara som förrut men folk går vidare och jag står kvar. Fyller 27 nästa år. Orkar inteeeeeee

Min psykolog frågade vad jag vill ha ut av terapin. Jag vill bara må bra igen. Jag vill att hon ska peka ut en händelse i mitt liv och bara här. Detta är roten till allt. Så kan jag bearbeta det och må bra. Komma vidare från denna jävla kvicksand. Jag har två stadier nu: dåligt eller bedövad.

 

På sista tiden har jag känt mig så trött. Ni vet in i mären trött, utmattad. Jag kan inte sova nog, inatt sov jag från 01-10. Sedan sov jag i soffan, och sen tillbaka i sängen. Jag känner att det inte är normalt att vara såhär trött, men jag orkar inte besöka en läkare. De kommer säga att det är pga 1. jag är deprimerad. 2 jag är tjock. 3. jag har sömnproblem.

 

Jag älskar helger som denna. Mamma upptagen och kan inte ringa hela tiden. Då kan jag ta tabletter så jag slipper vara här. Älskar känslan av när dimman sveper in i medvetenadet och verkligenhetn försvinner. Inga problem finns. Inga äckelkänslor. Har magkatarr just nu(självdiagnos.. Men haft det förr). Hittade citadon, tog den istället för alvedon. Mår ganska fint just nu, lagom seg.

Ibland tänker jag att ingen kan förstå mig. Men varför skulle jag vara så jävla speciell ch unik. Ingen vill förstå dig, äckel

Jag och bästis har bokat en resa. 2,5 veckor kvar. Jag hoppas hon håller sig till att bara vara vi. Jag är ju ingen social butterfly och trivs bäst i folk jag känners sällskap.  Ingen är ändå intresserad av att prata med mig. Jag är inte intresserad av småprat. Människor tråkar ut mig med petitesser. Jag bryr mig ärligt 0,0000% om vad hen sa på fyllan.

 

Min mens har fuckad ur, inne på 13dagen med kraftiga blödningar. Hur fräsch känns det att göra en gynundersökning när man blöder.. just sayin. Avvaktar nog lite till. Litar inte riktigt på läkare. På tal om det ska jag till min nya psykoterapeut imorgon.

Ångesten har varit otroligt stark de senaste dagarna. Var tvungen att dra på mig solglasögon i mulet väder för ingen skulle se att jag ständigt går med tårar i ögonen. För några dagar sen kunde jga inte gråta, nu gråter jag över allt. Utom över min prinsessa. Vilket får mig att må ännu sämre. För utöver min mamma finns det ingen jag älskar (älskade??) lika mycket som min älskade kissekatt. Kanske har jag inte förstått att hon är borta.

 

Jag vill att någon ska se mig, fråga om jag är okej. Jag är så fucking trött på att ställa upp för alla mina vänner men inte få något tillbaka. Jag vet att utåt är jag inte en så känslosam människa, men snälla. Ni måste väl märka att jag är tyst, ständigt zonar ut och inte är mig själv. Min BFF har äntligen dumpat sin douchy kille. Hon är nu rädd han ska ta livet av sig för han har diverse problem. Hon är oroad att han mår så dåligt. Ser hon inte att jag sakta försvinner? Jag är rädd jag har livmoderscancer. Missad mens, men blöder lite varje dag. Vet att jag inte skulle ha livsviljan att ta mig igenom en behandling.

Jag skäms. En av mina bästa vänner fick åka ambulans natten till igår. Visade sig att hon hade diabetes typ 1 (dvs den där bukspottskörteln slutar producera insulin, inte den pga dålig kost). Idag flyttades hon från intensiven till en vanlig avdelning, så jag stack tidigare från jobbet för att hälsa på. Alla vi fyra tjejer var där, hennes kille och sedan kom hennes föräldrar. Och jag kom på mig själv med att vara avundsjuk. Att ha en smärta som syns. En sjukdom som syns utanpå (nåja, inte riktigt men ni fattar?). Få lite förståelse från omgivningen. Men om man lider av depression anses man oftast lat - orkar inte göra något, sover mycket.

 

Del två av att jag skäms är för jag tänkte tanken: jag är avundsjuk när vi diskuterade symptom på diabetes (obehandlad): kraftig viktnedgång. Fattar ni vad fucked up min hjärna är om jag är avundsjuk på en livshotande kronisk sjukdom.

 

Annars då? Kan ha hittat en psykoterapeut. Inte varit på SCÄ sen augusti. Min behandlare ringde idag. Mamma pushar mig att gå. Min beandlare tycker jag är lite ledsen och behöver bara skaffa matstruktur och rutiner. Fått kallelse till min ulcerös colit läkare. Måste ta blodprover innan. Jag har inte tagit min medicin på kanske 2 år. Just nu skiter jag i ett återfall. Det skulle iallafall innebära viktnedgång då kroppen inte kan ta upp näring om jag får ett skov. Just nu känns det lockande, bli inlagd, ligga och sova. Låta någon annan ta hand om mig.

 

Börjar bli orolig att mina destruktiva vanor har satt mina hormoner ur balans. Fick ingen mens förra månaden, och kan omöjligt vara gravid. Men nu har jag små blödningar varje dag sen en vecka tillbaka. Googlat - cancer eller gravid. Kan ju inte vara gravid. Såååattja. Orkar inte. Skjuter upp det lite., har ändå ingen livsvilja just nu.