Bvitamin

Jag trivs med att vara själv. Jag gillar lugna aktiviteter såsom att läsa, kolla på serier/film, skriva. Jag gillar att umgås med folk jag tycker om, jag tycker inte om att småprata med folk jag inte bryr mig om. Jag är feg. Jag vågar inte chansa. Jag har ett svart hål för att jag inte vågade med C. Nu får jag stå på sidan och le, när jag ser han och hans flickvän. Kärringen frågade om jag funderade på barn och partner. Jovisst sa jag, i framtiden. Men du är ju 26? Jo svarar jag, men jag känner att just nu har jag nog med mig själv, jag mår inte så bra. Är inte det bara en ursäkt då? För du är rädd att bli sårad? Snälla lilla psykologtant, att bli sårad är inget med den smärta jag ständigt har inom mig. Hur skulle någon kunna älska mig när jag hatar mig själv. Hur skulle vilja ta i mig när jag vill riva bort allt fett och rycker till när någon nuddar vid mig. Hur ska man kunna ha en dejt med mig om jag är pepp ena sekunden för att nästa ligga och gråta på badrumsgolvet. Tror du inte att jag får en jävla käftsmäll såfort jag ser gamla klasskamrater som klarat av att gå ut universitetet, flyttar ihop med sin kille/tjej, väntar sitt första barn, ska gifta sig. Klart jag också vill ha det men jag sitter fast i mitt svarta hål av misär och livet fortsätter utan mig.