Bvitamin

Jag har alltid fått höra att jag varit stor. Knubbig. Inte smal. Jag har sett tillbaka på bilder på sista tiden. Ettan eller Tvåan - alla frågar fröken "är jag smal?" varpå fröken svarar ja, till alla utom mig. Sett på bilder, ser normal ut, är mycket längre än mina klasskompisar och normal för min längd. Poäng TJOCKISEN. När jag tittar på bilder från högstadiet där jag av vissa retades för min vikt - ganska normal. Obs ej smal men normalviktig. Men kände mig tjockast i världen, hatade att svettas och bli andfådd för det tydde på att vara otränad. Skolkade från idrotten. Detta hat sitter än idag kvar = extrem ångest att träna. Slutade äta. Fick uppmärksamhet. Skolsköterskan: Det finns andra sätt att gå ner i vikt. Mamma börjar påpeka angående maten. om vi t.ex är bortbjudna så känner jag hökögonen om jag tar en till portion för det var gott. Om jag tar en oliv extra vid tilltugget. Börjar istället smygäta, äter extrema mängder när hon inte ser. Köper chips och trycker i mig på rummet. Flyttar hemifrån - kan nu äta ostört. Inget stoppar min aptit. Hets hets hets. Ingen vanlig mat, bara chips, godis, bullar. Har inget mellanläge - allt eller inget.

 

Var idag på ÄS-enheten för inskrvning. Psykologen var mycket bekymrad över graden av självförakt och min kroppsuppfattning. SÅ skönt att bli tagen på allvar. Att hon såg min depression som en sjukdom och inte som en bieffekt av min vikt. För min vikt har nu kommit ifatt min självbild. Känner mig lite positiv men helt tillplattad av besöket. Men jag ska kämpa. Jag orkar inte må såhär längre.