Och där föll jag ner igen

Jag är som en vas, som allt för många gånger gått i krasch och sen limmats ihop. Jag blir inte starkare för varje fall, jag blir svagare. Varje smäll är svårare att reparera. Jag har lagat mig själv allt för många gånger, limmet börjar bli gammalt och håller inte lika bra. Tårar strömmar ner för kinderna, jag slår mig själv, skriker. Men jag känner inget alls. Kroppen vet bara rörelserna efter allt för många fall. Jag är så innerligt trött på att bli sviken. Imorse mådde jag bra, jag var glad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback