Bvitamin

Jag har börjat få lite perspektiv och insikt i mitt liv. Kunna analysera mitt eget beteende. Jag har alltid tyckt att jag inte förtjänar kärlek, jag är dum, ful,´fet, har problem, älskar inte mig själv. Men jag har börjat inse att jag haft några chanser men jag har sumpat dem pga att jag är så rädd att bli sårad.

 

1. L - högstadiet. Kompisar med viss kemi, vi kunde sitta uppe nätter och prata. Och jag var såååå kär i honom. Nu i efterhand fattar jag att det kanske var ömsesidigt men jag såg inte det då. Vågade inte chansa.

2. N - gymnasiet. Samma sak där. Festade ihop, kanske lite fyllegrejer men inget mer. Jag var kär men vågade inte satsa.

3. H - nära killkompis som jag gillade jättemycket. Hjärta krossat av min bästis hade sex med honom. Som den pushover jag är förlät jag henne, trånade efter honom medans han hade fyllegrejer för sig med bästis1 och trånade efter bästis2. Föraktade mig själv.

4. C - mitt livs kärlek. Ångrar allt jag inte sa, att jag inte vågade satsa på oss. Har ständigt flashbacks till oss. Har ALDRIG upplevt sån kontakt vi hade/har. Jag kunde kliva in i ett fullsmockat rum och känna i hela min kropp att han var där. Idag ser jag honom 1 gång per dag i matsalen på jobbet, våra ögon möts och jag tittar bort.

 

 

Ingen kommer älska mig innan jag älskar mig själv. Jag kommer aldrig älska mig själv.